Förlossningsberättelse

Här kommer min lååånga förlossningsberättelse, jag har inte läst igenom den efter jag skrev den, så kan vara en del  stavfel samt lite rörigt kanske, men hoppas ni får ut något av den. 

På lördagskvällen klockan nio kände jag av den första värken, eller åtminstone trodde jag att det var en värk, den var inte smärtsam och intensiv och gav vika efter en stund, jag funderade på om detta var en värk eftersom den helt plötsligt lag av, det gick en stund och sen kom en likadan känsla.
Det var som en pulserande känsla i slutet av ryggen, gjorde lite ont men var mest obehaglig.
Var detta en förvärk?
Smärtan gick över men snart kom en till. Det här gör ju lite ont, helt hanterbart men ack så obehagligt ändå… Tanken över att behöva ha det såhär i några dagar skrämde mig lite.

Jag bestämde mig för att klocka, de kom med max 10 min mellanrum, ibland var de nere på två minuter emellan och sen stegrade det igen.

Efter en liten stund bestämde jag mig för att ta en Alvedon och ställa mig i duschen, det hjälpte inte, jag letade rätt på vetevärmaren i hopp om att det skulle ta bort den värsta smärtan, det hjälpte inte heller. Jag sa till Robin att jag går och lägger mig, nämnde ingenting om att jag trodde att jag börjat få värka eller förvärkar, han satt och spelade dator, jag hoppades att jag skulle kunna somna ifrån värkarna, det gick såklart inte. Efter vad som känts som en evighet hör jag att Robin öppnar en burk, shit tänkte jag, dricker han öl? Jag ropade efter honom och frågade vad han drack, det var inte öl, bra sa jag för jag tror att jag fått värkar. Jag sa att han kunde gå in och spela igen.

Vid ett 12-tiden kommer han in till mig, vid denna tiden gör värkarna faktiskt rätt så ont, jag måste andas igenom dom, dom har gjort ont under ett tag nu, hanterbart men smärtsamt, han frågar vad han kan göra, så vi ligger och pratar lite och han massera mig, vid halv två så vet jag inte riktigt vad jag ska göra, värkarna kommer som innan, allt mellan 2 min – 10 min mellanrum, Robin tycker att jag ska ringa in till förlossningen och rådgöra, sagt och gjort.

Jag berättar att jag tror att jag fått värkar, jag beskriver känslan och hon säger mycket riktigt att det är värkar och inte förvärkar, detta gav mig lite glädje, tänkte att nu kommer bebis inom några dagar i alla fall, hon frågar om jag lagt mig ner och sett om värkarna avtog, jag sa att dom inte gjorde det, jag har nästintill varit i liggandes läge sedan sju i ikväll. Hon sa att det är på G nu då, men att jag skulle prova på att duscha, ta alvedon och vetevärmare och avvakta tills värkarna kommer regelbundet och tre på 10 min som håller i sig ett tag. Jag berättade att dom håller i sig runt en minut och ibland mer.
Rådet blev att jag skulle försöka sova och ringa tillbaka när dom blev regelbundna.
Jag bad Robin om att försöka sova även om jag visste att jag inte skulle få en blund under natten, då det inte var någon större mening med att han skulle hålla sig vaken redan nu.

Vid halv tre gick jag på toa…Igen. Helt galet vad jag behövde göra nr 1 och 2, heela tiden. Men vid halv tre var det slem och blod på pappret när jag torkade mig, då visste jag att slemproppen släppt och att jag börjat öppna mig. Nu började värkarna ta till lite i styrka och jag började må lite illa, jag var hungrig men kunde inte äta. Jag hämtade en hink, hämtade en banan, värmde på vetevärmaren och tog en alvedon till.

Vid 6 på morgonen fick jag nog, jag ringde till förlossningen igen och sa att det här är jobbigt, jag har inte fått en blund på hela natten, dessutom kunde jag inte sova natten till lördagen heller, jag bad om att få komma in och få något starkare än alvedon, dom frågade hur mina värkar var, jag svarade ärligt att dom fortfarande inte var regelbundna, dom gör lite ondare, men det funkar, jag vill bara komma in och få något så jag kan sova och kolla om det blir några framsteg. Dom ville helst inte ha in mig, men tillslut så sa hon okej och jag gick och väckte Robin, nu tyckte jag att det blev lite jobbigt, för jag tyckte att Robin inte skyndade sig tillräckligt, jag ville ju bara komma in dit så fort som möjligt, vi var väl inne vid halv åtta tiden och värkarna gjorde ondare nu när jag varit tvungen att vara uppe och rört på mig.

Från det att vi satte oss i bilen tills vi kom in till förlossningen hade jag fyra värkar och det kändes inte skönt, när jag var hemma så kände jag mig lugnare, men vägen mellan hem och förlossningen kändes osäker och inte rolig, väldigt illamående + nervös.

Vi kommer in och bli bemötta på ett väldigt trevligt sätt, dom kopplade upp mig mot CTG och vi fick ligga så i ca: 40 min och det var inte direkt jätteroligt, men nu slappnade jag av lite igen, dels för att Robin var med mig och stöttade mig och dels för att jag såg att värkarna inte avtog, men sen blev jag nervös, ni som blivit uppkopplade mot CTG vet att man ser hur starka sammandragningarna är och hur ofta dom kommer, här ser jag hur högt mina värkar gå, väldigt ofta är dom uppe och toppa kurvan. Hur ont kommer det att göra sen tänker jag och får lite smått panik över denna tanken. Vår Bm kommer in och hon frågar om det är okej om hon kollar hur öppen jag är, visst svara jag, jag är ju väldigt nyfiken på detta, hör och häpna nu, hon säger att jag jobbat på bra hemma, då hinner jag tänka att Yes, jag är öppen minst 3 cm och får nog stanna kvar.
- Du är öppen 8 cm.  Men du har fortfarande många timmar framför dig.

VA!?  Jag tror att klockan var runt 9 här.

Hon frågar vad jag har tänkt som smärtlindring och jag sa att jag var öppen för allt, Vi beslutade oss för bad och någon muskelavslappnande spruta.
Jag bytte om och hon frågade om jag verkligen skulle ha sprutan då jag hanterade värkarna så bra.
Jag tror jag sa att jag ville ha den?
Hon sa att jag skulle hoppa in i badet så skulle hon komma med sprutan.
Jag hoppade i badet och Robin gick för att ringa våra föräldrar och säga att nu är det på G.

Robin kom tillbaka, men någon spruta fick jag aldrig. Tillslut tycker jag att det är för varmt i badet och vi ringer på dom och säger att vi vill tillbaka in i rummet.

Jag provar på lustgas, jag är inte jätteduktig på hantera den, för när värkarna når toppen fokauserde jag bara på att andas, inte på att andas i masken. Nu gör värkarna ont och jag får panik, dels för att värkarna tar en jäkla tid, dom toppar, går ner lite, ökar lite, gå ner lite, toppar igen och så håller det på en stund, tills dom tillslut går ner i botten, Jag har panik för att jag tänker om detta gör såhär ont, hur ont kommer inte krystvärkarna göra då? Bm försöker säga till mig om och om igen att när krystvärkarna kommer så kommer det vara en lättnad, du har redan gjort det värsta, det kommer bli bättre, jag förklara att jag känner mig bajsignödig vid varje värk och hon undrar om det kan vara på G. Jag tänker att nej det är det inte, för såhär har jag känt sedan första värken. Hon vill kolla mig.
Jag är öppen 10 cm, men barnet måste komma längre ner innan jag får krysta.
Här diskutera vi smärtlindring och jag vill Eda, någonstans här sker ett byte och dom kollar hur öppen jag är igen.
Läkaren kommer in och detta var en av det värsta sakerna på hela förlossningen, att ha någon som lägger bedövningen samtidigt som man försöker hantera värkar som dessutom är värst när jag ligger på sidan.
Jag får ta några värkar liggandes och det gör ont, det tog ett tag innan Edan gav någon effekt, men när den gjorde det, olala, Eda+lustgast, det var najs det. Visst kände jag av topparna och de värkarna som var riktigt tuffa, men det var helt klart hanterbart och nu kunde jag få nytta av lustgasen med.
Nu var förlossningen ganska rolig, fortfarande lite panik inför krystandet.

Dom kommer in för att kolla mig igen. Barnet har fortfarande inte sjunkit.

Dom tar in en pilatesboll för dom vill att jag ska få ner honom den sista biten. Jag ligger på rygg för jag tycker det är skönast att ligga så, hon säger att jag får ligga så i 15 min till sen ska jag pröva bollen, av någon anledning så lägger jag mig på sidan och då blir värken olidlig, alltså på riktigt olidlig, jag får panik och Robin frågar om han ska ringa på dom, jag svara ja.

Mycket riktigt han har sjunkit och dom vill att jag ska prova kissa, jo tjena, det gick inte, så dom fick  tappa mig.
Jag ligger i gynställning med ryggen lite upphissad och hon säger att nu är det okej att krysta när jag känner att jag behöver det, det hände inte mycket, hon frågar om jag vill prova att ligga på sidan med ett ben upp i luften, jag säger att vi kan prova och nu får jag panik igen, lite för att det gör ont men mest för att jag mår så fruktansvärt illa.
Jag ber om att få lägga mig på rygg igen, men hon säger att det går så mycket bättre på sidan för oss, jag tar några värkar till så, men paniken över att spy gör att jag ger upp den ställningen och rullar tillbaka. Värken kommer, andas in, tryck på, andas ut, andas in, tryck på, andas ut, andas in, tryck på tills orken tar slut, jag orkade aldrig mig igenom en hel värk. Upprepa processen.
Bm pratar om att han måste passera en kant, han vill inte passera, han åker ut, åker tillbaka in, åker ut lite, tillbaka in, åker ut lite till, stanna ute tills värken kommer som en våg och han sugs tillbaka in, jag blir frustrerad och tror jag säger ungjävel eller något liknande, hon frågar om jag vill känna, jag säger nej, hon säger jo. Jag känner, där är han.
Nu är han snart förbi kanten säger hon, jag frågar vad nästa steg är, hon skrattar lite och säger att när han passerat kanten så har du honom här. Jaha säger jag och känner mig lite dum.

Nu bränner det, nästanästa värk är han är säger hon, men du måste lyssna på mig, när jag säger att du bara ska andas så ska du bara andas, detta var det värsta smärtan på förlossningen för det brände så in i norden, men det som var det värsta var när hon sa att nu ska kroppen bara ut, vänta på en värk och det kändes som att den värken aldrig skulle komma.

(16.41) Efter en timmes krystvärkar illa så var han äntligen här, vår älskade lilla son. Det första jag klämmer ut mig är att var det inte värre än så här!? Robin svarade att då blir det kanske en unge till då? Bm svarade att det inte var läge att förhandla om det nu.

Det tog någon minut innan vi fick upp honom på bröstet, dom skulle ta blodprov från navelsträngen och fixa, han hade dessutom navelsträngen ett varv runt halsen men det satt inte åt.

Jag fick upp honom på bröstet, en blå liten bebis, men absolut det finaste jag sett, Robin klippte navelsträngen och sen fick han hålla honom medan de kollade läget där nere på mig, jag sprack inget men fick en liten bristning.

Så gick det till när 1+1 blev 3.

Jag kan med handen på hjärtat säga att det värsta jobbet gjorde jag hemma, jag hade föreställt mig att det hela skulle vara mycket värre än vad det var. Direkt efter att han var ute så kände jag en stor lättnad, jag hade klarat av det, vår skatt har äntligen kommit till oss. Jag hade en väldigt bra förlossning från början till slutet. Bm sa t.om att jag var som gjord för att föda barn och min andra bm sa tidigare att jag var som gjord för att bära ett barn.

Jag är så tacksam för att jag hade Robin med mig, även om han var maktlös så gjorde han allt han kunde och mer därtill för mig, både underförlossningen och nu efter, han tar ett så stort ansvar och är verkligen helt ovärderlig. Vår lilla pojk har den bästa pappan jag kan tänka mig.

Ni som läser detta och har förlossningen framför er, det är verkligen bland det häftigaste man kan göra, visst det är inte smärtfritt, men smärtan är som bortblåst när du fått ditt barn.