Lite om vår graviditet.  Vet att jag började bloggen med att skriva om detta, men nu har det gått lite längre.

Jag följer ju veckorna ganska bra, jag är ju i vecka 35+1 nu och på måndag så byter det ju till vecka 35, betyder att jag ligger två dagar före, så har under hela graviditeten varit lätt att hålla koll på hur långt gångna vi är.

Vår bebis är planerad, vi bestämde väl oss egentligen i Augusti för att vi skulle sluta med p-piller och inte tänka på det mer, händer det så händer det, men då fick vi veta att min bror och hans tjej väntade barn och då ville jag vänta lite, för helt plötsligt så kändes det som om vi bara skulle skaffa barn för att båda mina bröder väntade barn och det ville jag inte att folk skulle tro. Så vi bestämde oss för att vänta lite till. Den 14e september fick min äldsta bror sin son Lio, tog ett tag innan jag fick träffa lillprinsen, dels för att de fick ligga på neo ett tag och sen när dom kom hem var jag superförkyld och ville inte utsätta honom för den risken. Men när vi väl fick träffa honom längtade jag väldigt mycket efter en egen liten, för all den kärlek jag kände för Lio, tänk att få känna den + lite till för sin egen. Så i september slutade jag med p-piller och i oktober kom tyvärr mensen med, och med mensen en fruktansvärd mensvärk, jag blev så oerhört ledsen över att det inte blev något barn så av någon anledning så började jag med p-piller igen

I november så bestämde vi oss för att pröva på riktigt då, alltså att jag slutade med p-piller och sen händer det så händer det och då kommer vi bli överlyckliga… Eftersom jag ätit p-piller så länge hade jag ingen aning om hur min menscykel var, så var lite jobbigt i slutet av månaden, när man äter p-piller så vet man ju precis när ens mens startar, jag börjar äta sockerpillren dagen och den dagen kommer mensen. För mig var det alltid söndag kväll efter fotbollsmatchen :P
Men nu så hade jag ju ingen aning.
Men jag vet att jag gick en vecka och tänkte nu borde den ha kommit… Shit är jag gravid?? Kollade trosorna varje gång jag var på toa.. Nepp inget blod, shit vi kanske faktiskt väntar ett barn nu!?? Självklart inte… Som ett brev på posten så kom röda veckan någon dag innan julafton, tack för den julklappen. Ni som försöker/försökt bli gravida och inte ”lyckats” på första försöket, ni vet hur ledsen/besviken/nedstämd man blir när den veckan kommer på besök. Det går inte att förklara.

Andra veckan i Januari så började mina bröst att ömma, mina bröst brukar bli spända innan mensen ska komma på besök och bli aningen ömma, men inte så här, det fick mig att reflektera lite, så jag drack ingen alkohol för säkerhetskull och när Robin rörde mina bröst gjorde det faktsikt ont.

Vi pratade lite om det och tänkte att jo, det kan nog vara så att jag är gravid, veckan efter så kändes det som min mage brukar kännas innan jag började med p-piller en vecka innan mens, så jag kände att jahpp, nä det blev inget denna gången heller. Man hör ju att det kan ta tid innan man blir gravid, men man vill ju ändå vara undantaget.

Den 22 januari var vi på After work, jag jobbar tillsammans med min pappa  hans sambo, av någon anledning kom vi in på barnbidrag och en kollega kommenterade något om att pappa skulle bli morfar (På skoj) och pappas Sambo sa då att vi får hoppas att det dröjer länge innan han blir morfar… Detta var som att någon tog en kniv och hög mig i ryggen om och om igen, jag tappade andan och blev så oehört ledsen. På jobbet har några få personer sagt att jag inte får bli gravid osv. Så jag var lite orolig över hur jag skulle berätta för pappa och hans tjej samt på jobbet om jag nu faktiskt skulle vara gravid eller bli gravid. Jag väntade nu på att min mens skulle komma, jag hade alla tecken på att den skulle komma vilken dag som helst, men den hade inte kommit ännu.

Den 25e var jag och min svärgerska på Östregård (En loppis) och jag berättade då för henne vad pappas tjej sagt och hur ledsen jag blev när hon sa så och jag kommer så väl ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att berätta historien för Isabell, jag kämpade för att inte börja störtlipa där på plats.  Nu hade det gått 34 dagar sedan förra mensen, men som sagt jag har ingen aning om hur lång cykel jag har och hur regelbunden den är.

Den 26e fixar jag mina ögonfransar hos en jag tycker är väldigt trevlig och vi började prata barn och hon berättade för mig hur svårt hon och hennes man haft för att få barn och efter många år av försök och IVF så hade de tillslut fått sin skatt. Jag låg där och fantiserade om att jag kanske var gravid.

Den 31e var det dop för Lio, många frågade oss om vi inte planerade att skaffa barn. Så lite de flesta visste, men nu anade vi starkt att vi var gravida, den 28e hade jag köpt ett graviditetstest (Inte sagt något till Robin), men vi anande och började leta hus, för vi ville inte bo där vi bodde om vi skulle få ett barn och som en blixt från klar himmel hittar vi ett hus i Hjortsberga, visserligen mindre än vår lägenhet, men det finns trädgård och vi kände att här kan vårt/våra barn växa upp.
Många påpekade även under dopet att vi skulle vänta med barn ett tag till.

1 feb. Idag gjorde vi testet, eller jag gjorde det själv utan Robins vetskap, för skulle det vara negativt skulle jag behöva lite tid för mig själv. Jag kissade på stickan, lämnade toaletten och glömde bort stickan. Robin kommer efter ett tag och fråga om jag gjort ett grav-test.. SHIT HELVETE, det hade jag glömt. Ehm ja, eh jo det har jag ju. Han frågade vad det visade, jag svarade att jag inte visste, jag gick in och kollade och herregud där stod det, GRAVID, VECKA 3+. Oh herre min gud, det är sant!! Jag vet att jag gick till Robin, men mer kommer jag inte ihåg, allt är som en dimma.

Efter detta gick tiden väldigt snabbt, den 3e var vi på husvisning och jag var på första besöket hos BM,  Den 18e var vi på möte med Nordea om att få låna pengar, den 23e började jag på motorsågskursen, den 26e var det visning av vår lägenhet, den 3e mars föddes Lios kusin Axel, min andra brorson, den 4e åkte jag in till Bm för andra gången, jag skulle vägas, lämna blodprov och alla tester skulle tas, den 10e klarade jag motorsågskörkortet, den 12e var jag hos naprapat för att jag hade ont i ryggen nu i efterhand vet jag att det är fog lossningar, det hade jag ingen aning om då och naprapaten blir den första förutom Bm från världen utanför vår bubbla som får veta att vi är gravida,  den 14e är vi barnvakter till Lio och vi längtar <3, den 19e gör vi kub-testet.

KUB-test

Herregud var nervös jag var för detta, innan jag blev gravid så var jag säker på att om det visade sig att något inte stämde så skulle vi gå vidare med fostervattenprov och visade det sig där att något var fel så skulle vi ta bort fostret. Men när man väl är där, när man väl vet att man är gravid , då är det inget foster man har i magen , det är ett barn, det är hälften jag och hälften Robin, det är vårt barn.

Vi började bråka på vägen in till ul, förmodligen för att jag var så jäkla nervös som jag var, fick nog springa på toa 711 gånger. Men där, där var vårt barn och alla värden visade bättre än bra och vi fick BF- 29e sept.  Så lycklig! Jag och Robin ska verkligen bli föräldrar. Vi ska hem till Robins syster på kvällen och kolla in deras nya place, vi bestämde oss för att berätta för dom denna dagen. Vi hade sedan innan bestämt att Robins föräldrar är det första vi ska berätta för, vi var ganska nervösa båda två för hur hans mamma skulle reagera. Jag skakade. Robin ringde och frågade om vi kunde svänga förbi, det kunde vi, jag kommer faktiskt inte ihåg hur han berättade, men jag vet att jag skulle lägga fram bilderna när han sa något och det gjorde jag, en chockstund senare börja både Robin och hans mamma gråta, Robin för att han är lycklig och lättad över hans mamma reaktion och Lotta för att hon blev så glad.

Den 21e berättar vi för mamma

27e-29e flyttdags, Den 29e berättar vi för Benn och Isabell,

30e vi blir husägare

I april går allt i ett, händer så oerhört mycket.

Den 4e maj åker vi till Italien med jobbet, då kommer det fram där att jag är gravid.

11e RUL, allt såg helt perfekt ut och vi blev BF blev flyttat till den 25e istället.

Det hände så otroligt mycket hela tiden detta året, både roliga och tragiska saker.

Vi har fått vara med om så mycket detta året hittills, vi har blivit gravida, vi har blivit husägare, vi har fått vara med och döpa Lio, jag har blivit faster för andra gången, vi har varit med om dödsfall, vi har varit med om renovering och saker som går sönder hejvilt runtomkring oss, men framförallt, vi har fått vara med om att se min mage växa.

Det är inte alltid lätt att vara gravid det ska gudarna veta! Den 25e juni åkte jag in till Bm akut för att  jag inte känt fosterrörelse på två dagar, den oerhörda lättnaden när man då hör hjärtat slå. Det är en ständig oro för det liv man bär inom sig. Förra veckan fick jag veta att en jag känner fått Mf som gått över halva graviditeten, stackars människa! När man hör om barn som dör i magen så ökar ens oro för den lilla man har i magen.

 Nu är jag så nära mållinjen, jag vill inte snubbla såhär nära, ville inte snubbla innan heller, men det känns som det blir värre ju närmre man kommer, jag menar jag tror jag har kollat om det är blod på pappret hela tiden sedan jag väntade på att mensen skulle komma, det är ingen rolig känsla att gå runt och oroa sig för mf heela tiden, men man tänker någonstans att det händer andra, inte mig, men någon är ju den här andra och den människan är det fruktansvärt synd om. 

Men all oro, all smärta, all osmidighet, alla hormorner, alla nätter med dålig sömn, och alla kissepauser, alla graviditetsdrömmer, tankar och graviditetshjärna, du är värd det!

Vi längtar så otroligt mycket efter dig vårt lilla barn, du är redan så älskad <3